Boxplaybigbrother

Ibland känner jag sån prestationsångest över att vara hundägare. Speciellt en dag som denna.. Har fått nässelutslag och har feber. Så någon vettig träning för hunden blev inte av idag. Så sitter jag som hundägare och tittar på olika intresseklubbar på Facebook som exempelvis Boxerns intresseförening. Det är en underbar sida med fina bilder på fina boxrar. MEN, fasan vad den ger mig ångest vissa dagar. Ibland känns det som att alla hundägare är så kunniga, duktiga och ambitiösa. De gör sånt som jag inte ens har en aning om hur det går till inom spår, lydnad och ipo, gud vet vad. Jag är så imponerad av alla dessa människor och jag skulle vilja vara lika kunnig. Bowie är min första "riktiga" hund som jag haft sen han var valp. Jag älskar verkligen boxern och människor som handskas med denna ras, just för att de känns så jädrans kunniga. Boxern är ju en bruksras som kräver mycket jobb. När jag berättade för människor runtomkring att jag skulle skaffa boxer så hade alla en förutfattad mening om att "ojojoj, där har du mycket jobb framför dig, en hane dessutom". Men sanningen är den att visst är Bowie en utmaning många gånger (han har lite bomull i örat ibland ;)) men han är lyhörd och fantastiskt duktig.. En bästa vän. Och en dag som denna när matte är sjuk så lägger han sig bara en hel dag och sover, nöjer sig med de korta promenaderna. Bowie gnäller aldrig, skäller aldrig på andra hundar, kissar inne, drar i kopplet eller tuggar på olämpliga saker. Så att jag har en utmaning skulle jag nog inte påstå, även om han var det i tidig ålder. Däremot är jag själv en utmaning, för jag vill lära mig så mycket och kunna så mycket. När jag blivit så bortskämd med en så duktig hund så vill jag kunna arbeta med honom, sådär som alla andra duktiga bruksmänniskor gör. Bowie lider förmodligen inte som han har det nu, han gillar att springa i skogen och sova i timtal efteråt, eller träna lätta kommandon och sen springa av sig. Men vad tusan, jag vill ändå kunna mer!! Jag är mitt uppe i mitt examensarbete på lärarprogrammet och önskar jag hade mer tid för långa lydnadspass osv.. Men jag får intala mig att den tiden kommer. Förhoppningsvis har jag och Bowie många långa år framför oss, han är trots allt bara 2,5 år. Jag kanske också hinner bli en sån där kunnig bruksmänniska. Jag har några sånna omkring mig, som matten till bowies mamma Lisa exempelvis :) 

Nu ska matte och guldklimpen sova.. Eller han snarkar visst redan. Puss och kram